Yepp, nu är det snart dags. Imorgon bitti kan ni skänka en liten tanke till oss för då sitter vi redo i planet på väg mot London. Det ska bli så fantastiskt roligt (och skönt) att komma iväg. Naturligtvis lär det bli en massa foton och saker att berätta när vi kommer tillbaka så förbered er på långa inlägg

Veckan har förflutit bara alltför snabbt. Vi har hämtat pass, hjälpt farmor med diverse småsaker, tvättat ( i flera omgångar), handlat presenter och mest sprungit runt en massa känns det som. Förberett oss inför denna trevliga lilla tripp. Den minsta lilla grej, som inte alls tar speciellt långt tid i vanliga fall, kan bli ett helt dagsprojekt när man har två barn att “kånka på”. De är individer som absolut inte gillar att släpas runt på hur som helst. Åtminstone är våra barn så. Dom-vill-INTE! En massa saker….men det finns andra saker om dom vill och då måste man helt enkelt kompromissa dagarna i ända. Ett tidskrävande och mycket besvärligt jobb kan jag berätta.

Förrutom ärenden och förberedelser har vi även hunnit leka lite. Åkte antagligen pulka för sista gången denna vinter i fredags för numera när man skådar ut över backen är den nästan bar. Inget som lockar det allra minsta alltså. Strålande sol vissa dagar så man genast känner hur vårpulsen åker ända upp i taket. Javisst, nu känns det helt klart att vi är redo för våren. Kom gärna så fort som möjligt. Vi väntar.

Förresten. Vad är detta med passfoton?! det är ju pinsamt hur sjukt konstig man ser ut direkt det tas en passbild. Är det något fel på deras “mojäng” eller??!! det andra alternativet är att man helt enkelt går runt och ser så där “psyko” ut även i vanliga fall och det tänker jag fanimej inte acceptera!!! jag vägrar tro på det.

Nu ska vi snart leka med våra grannar igen. Hanna och lille Theo. Ikväll blir det packa lätt som gäller. Vi ses nästa vecka. Som sagt - London calling!!!

Tisdagen spenderades i stor del (åtminstone förmiddagen)  med att shoppa matvaror på ICA. Alltid lika skoj. Nämen faktiskt, jag tycker det är ganska trevligt. Kanske för att vi kommer ut lite och träffar folk vad vet jag…men jag har ändå alltid gillat att storhandla. En speciell känsla när man kommer hem och kylen är full. Yes, mat gillar jag!!!

När Edvard slumrade passade jag och Alfred på att pyssla. Ett mycket uppskattat nöje som blev riktigt bra måste jag erkänna. Visst, något partisk är jag väl men det blev, tja varken hemskt eller fult i alla fall vilket jag befarade. Som julklapp fick nämligen Alfred ett litet “pyssel-kit” från sin farbror Johan och Miyuki i Japan. Man ska alltså SJÄLV måla en liten magnet och voila - har man en egengjord och mycket personlig gåva att ge bort och vad passar väl bättre på alla hjärtans dag än det. Näe, just det. Inga presenter i världen är väl så fina som de som man gjort själv..typ.

För att ta tillvara på den gnistrande och underbara solen som lyste på onsdagen stannade vi hemma och åkte pulka (okej vi  hann typ åka en gång innan lilleman skulle iväg på äventyr). Han kan vara så himla otålig bara. Undrar vem han kan ha fått det ifrån…!! Det är tyävrr ganska så halt i backen så man får verkligen ta det försiktigt vilket inte alltid är lätt när man har en envis kille som promt “ska själv”. Jag har sagt det förr, jag säger det igen – hur är det möjligt att man kan ha en sådan vilja??!! bara en hårsmån hög och så bestämd. Wow, med den viljan kommer han att gå långt (det gäller att se det positivt).

Idag blev det en sväng till biblioteket och nu imorgon hoppas vi på bättre väder så att vi kan gå ut och insupa ännu mer sol. Himmel vad sugen jag blir på att skidra, men skidra med två småbarn kan ju inte vara speciellt lätt. Dessutom är mina skidor i Fagerheden och “ruttnar” så det blir inget med det :( någon som har lust att “svänga förbi” med dom??!! ingen??!! tänkte väl det!

Förresten, kollade Milan mot Arsenal här hemma på vår 47:tummare i godan ro medan Mannen hängde på puben med polarna. Det fick han inte mycket för. Vi ska bara inte tala om hur illa det gick. Zlatan – jag säger bara zlatan!!!

Nu är det så måndag och avresestunden närmar sig. Efter en avkopplande förmiddag på ikea, där vi även åt lunch (slår på stort såhär sista dagen), är vi hemma igen och återhämtar oss (Edvard och mormor sover alltså och vi andra slappar). Senare i eftermiddag packar vi bilen och drar mot flygplatsen för att vinka av morföräldrarna. Det kommer inte att bli roligt….

Gårdagen tillbringades i hemmets, någotsånär, lugna vrå för att avslutas hos farmor med semlor och kaffe. Skönt att se henne på benen igen och att hon är så pigg trots operationen. Barnen lekte på som vanligt och ville helst aldrig åka men så är det alltid.

I lördags sov Henrik över hos farmor och vi andra hade taco- och filmkväll. Vi kollade på “Jägarna 2″ och gillade den nästan ännu mer än den första faktiskt. Jag menar, t o m morfar höll sig vaken – då måste den bara vara bra – right??!!

Eftersom vi även denna helg kollade på små filmsnuttar från när Alfred var liten, påmindes Alfred om det tält som han fick av mormor o morfar när han fyllde två år. Naturligtvis blev vi, mer eller mindre, tvingade att leta fram detta och sen hade killarna hur skoj som helst i dagarna två. På kvällarna har de tagit in täcken och kuddar och myst och under dagen har det fått agera som “lektält”. Dock tar det liiiiiiiiiiiiiiiite för stort utrymme för att kunna få stå framme konstant tyvärr så jag anar en konflikt inom en snar framtid (suck – alltid dessa konflikter)!. Men nu ska vi inte måla f-n på väggen som min kära mor brukar säga. Det får bli som det blir.

Nu har även Edvard börjat visa ett visst intresse för “the dark force” och Darth Vader. Efter att ha tagit på sig masken hörde vi plötsligt ett väsande ljud ur hans mun och som om inte det var nog höll han upp händerna zombielikt framför sig. Det är inte lite som dom snappar upp dom små. Borde man bli orolig snart…??!!

För att inte deppa ihop helt, nu när vi åter igen lämnas ensamma, får vi helt enkelt fokusera på vår stundande London-resa i nästa vecka. Vi kan väl bara hoppas att vädret blir ännu mildare och skulle vi även få skåda solen vore det ju inte heller helt fel. Men jag nöjer mig med regnfritt….. definitivt…man ska inte kräva allt för mycket. Definitivt inte. Men man kan ju alltid hoppas…eller hur

Vilket härligt mottagande som mormor o morfar fick. Alfred var överlycklig – självfallet - och pratade och gick på så där exalterat som bara han kan. Edvard låg hemma i sängen och sov och tur var väl det för klockan hann bli närmare elva innan vi fick storebror i säng. Detta gjordes dessutom ytterst motvilligt. Det krävdes nära på ”hot” för att äntligen få honom dit och då tyckte han naturligtvis att det inte var “den bästa dagen” längre, men det är vi så vana vid numera att vi tar det hela med ro.

På morgonen när Edvard vaknade kan ni kanske förstå vad förvånad han blev när han hörde ZZZZZZZZZzzzznark-ljud komma från vardagsrummet. Vad i hela fridens namn ligger där inne??!! han blev nästan lite rädd och ville oroligt gå in i sovrummet igen för att skapa en viss distans till oljudet. När han så förstod vilka det var som låg där inne (och de äntligen vaknade) blev han mycket glad, men han var fortfarande lite skeptisk och försiktig. Men efter bara en liten stund tinade han upp och efter det har det istället blivit ett himla hallihallå:a så fort mormor o morfar försvinner ur sikte. Varje morgon när de dyker upp här (dom sover ju i en uthyrningslägenhet i samma hus) ska det kramas och pussas och han studsar (ja, FAKTISKT – studsar) av glädje. Han kan inte få nog av hur skojigt allt har blivit nu när vi har besök och allt.

Här i Götet har vi mest bara hunnit umgåtts, fikat och lekt lite om vartannat.  Igår var Alfred på bio med morföräldrarna och kollade på “Mästerkatten i stövlar” och idag har jag och mormor varit hos frisören och fixat till huvudknoppen. Ja, eller mormor har  helt enkelt klippt sig medan jag oväntat fick lite “ensamtid” och blev (jag erkänner) något shopping-crazy och gjorde några ”fynd” (sorry älskling men det får lov att bli en surprise sen okej?!!). I eftermiddag ska vi möta upp Henrik och gå och fika (ovanligt jag vet) sen blir det hemkört indiskt till middag – yammiiiiiiii. Mycket populärt hos både stora som små.

På tal om mat – igår bjöds det på blodpalt och köttsoppa……. med varierat omdöme. Edvard gillade i alla fall blodpalten och båda killarna älskade renköttet. Det var ju viktigast! Nu blir det en skön helg med film och mys – vi ska verkligen se till att njuta ordentligt innan det alltför fort blir måndag och avresedag - vill inte, vill inte, vill inte. Varför – varför??!! ska alltid tiden flyga fram så fort man har trevligt?!

Imorgon fyller faster Isabella 27 år. Vi ska tänka på dig extra mycket då och se fram emot när ni kommer hem från Japan och vi kan få ta del av ert stora äventyr….det kommer att bli så kul. Många kramar från oss så länge.

Nu sitter vi bara och väntar och väntar och väntar. Vad vi väntar på??!! ikväll landar mormor och morfar i storstaden så vi ska strax iväg för att hämta dom…. alldeles snart. Inte länge nu. Typ om en timme eller så. De landar ganska sent nämligen och ovan som man är att ge sig ut i mörkret vid den här tiden bär det verkligen emot. Men jag menar….mormor och morfar kan ju få vem som helst att flippa ur och därför ska även Alfred följa med mig och hämta dem. Även om han halvt om halvt sover redan och även om han kommer att vara grinigast i världen imorgon. Självklart får grabben följa med. Har inget val. Det har Alfred bestämt. Så det så.

I veckan har vi mest bara väntat hela tiden faktiskt. Försökt härda ut i kylan och underhålla oss med olika små aktiviteter. Vi har hoppat i saccosäckar, skypat med Kramers och dagen till ära har jag idag (ytterligare ett ljussken i mörkret) fått mina glasögon. Jag ääääääääälskar dom!!!! Jag är väldigt stolt att jag lyckades hitta två stycken som ändå sticker ut litegrann. Åtminstone om man jämför med mina gamla.

Det har sannerligen varit en mycket konstig vecka. Först har farfar opererat sig, sedan var det farmors tur och den här kylan sen….Jag menar, jag älskar snö men hallå – det är isblandad snö som mest bara visar hur himla äckligt allt är. Svart av avgaser, gult av hundkiss och en massa bajs som ligger och skräpar överallt. Ovanpå det en bitande vind som vägrar ge vika och sticker hål på vilken mundering som helst, jag är mer än glad att mina päron kommer och livar upp här. Det behöver vi verkligen. Bläh, jag gillar sannerligen inte februari. Det är den månaden som jag helst av allt  bara skulle vilja fly och gömma mig undan och ändå har vi sett till att ha en hel del att se fram emot. Tänk hur det hade varit annars – huah!!!

Nog med pessimistisk dravel. Jag väntar mig lite mer positiva vibbar veckan framöver här så jag lovar att skriva mer “uppfriskande” då – it´s a promise.

Ända sedan Edvard var så där sjuk (alltså sedan en vecka tillbaka) har han mirakulöst nog börjat sova ordentligt. Med ordentligt menar jag att han går och lägger sig runt sju/halv åtta och sover i ett streck till ungefär åtta på morgonen därpå (ibland längre…). Ja, det är till och med så att Alfred går upp INNAN honom numera. Jag vet inte riktigt vad som hände men jag tackar och tar emot och tycker helt plötsligt att den där jobbiga veckan, den var verkligen värd all möda. Om det är så här det blir efteråt, tja, då är det ju inte så farligt!

Det som är så sött med Edvard just nu, det är att han är mycket mån om att hjälpa till. Det är liksom de magiska orden. När jag tvättar till exempel, då ska han hjälpa till och hänga upp alla kläder och även om han inte gör det så värst bra (det hamnar mest allt på vartannat) så är det ju tanken som räknas. Samma sak om vi ska gå och slänga skäp (sortera sopor eller bara slänga soppåsen), så länge han får hjälpa till så hänger han gärna med. Annars brukar han lätt dra iväg mot motsatt håll och man kan väl lätt påstå att det brukar uppstå en liten dragkamp vareviga dag. Men nu, det är helt perfekt ju. Det är bara att locka med de magiska orden “Edvard, vill du hjälpa??” då går han villigt med på det mesta. Perfekt!!

I onsdags kväll var vi på vernissage på Sjöfartsmuseét. Gunnar, Henriks morbror, hade tillsammans med några andra utställning där och eftersom vi så försmädligt missade den förra så kände vi oss mycket motiverade att komma iväg till denna. Vi har två tavlor här hemma som är gjorda av honom men hade vi haft råd så hade jag gärna köpt fler för de är väldigt vackra allihop. Speciellt de färgstarka är otroligt “läckra” och faller mig och Henrik i smaken. Hur gärna vi än ville gå runt och flanera där på utställningen så blev vi så illa tvungna att även kolla in lite båtar och skepp också förstås. Det är ju inte för inte som vi har två små grabbar….

Äntligen har vi sett färdigt på serien “Bron”. Den är så himla bra att det borde komma mer tycker man. Nåja, nu får vi  hålla till godo med “Homeland” som verkligen inte är fy skam den heller, högaktuell om terrorism som den är. Nu är det i alla fall fredag och helg (yippiiiiiiiiiiiiiiiiiii) och till veckan som kommer ser vi fram emot att få besök av mormor och morfar. Fy vad vi längtar !!!

Men hjälp, höll ju nästan på att glömma. Alfed har klätt ut sig till “mästerkatten i stövlar” (han vill så gärna se den på bio) och Edvard har börjat bygga höga torn med lego…..bara så ni fattar vad som gäller är hemma för tillfället

Efter förra veckans ganska trötta och kinkiga Edvard var det dags för en ny vecka med en glad och sprallig liten kille. Himmel vilken skillnad, som natt och dag faktiskt! Vilken tur att han i normala fall är så här lätt att ha och göra med, det var nästan så att jag hade glömt hur han egentligen är när han inte är sjuk. En sådan charmig och lättsam liten typ. Thank god!!!

I söndags passade vi på att gå på Naturhistoriska museét, en favorit i repris så att säga. Dock har ju inte Edvard varit där så vi tänkte att eftersom han älskar djur skulle han bestämt gilla detta enkla men ack så trevliga nöje. Vi var ganska spända på att se hans reaktioner och visst blev han begeistrad och alldeles till sig av de uppstoppade djuren men det som uppskattades mest var (naturligtvis)  stället i sig. Det är ju så ofantligt stort med lååååååååååånga korridorer och lååååååååååååånga härliga trappor som man kunde springa och klättra i. En liten språngbräda över en passage utgjorde också ett ganska så trevligt nöje under en stund. Ja, ja viktigast är väl ändå att man har trevligt, hur är sekundärt och uppenbarligen väldigt personligt.

Alfred då. Jo, han har ju som sagt sett stället några gånger innan (vaddå??!! det är ett perfekt nöje för en uttråkad förälder också) så han var väldigt intresserad av utställningen som de hade där angående Bolivia. De hade en fräck liten “damm” placerad på golvet med en masssa grodor (yiakiiii tycker morsan) och när man tog i grodorna så reagerade de med att hoppa därifrån. Det var som en stor touchscreen om ni förstår. Himla fyndigt och smart gjort och naturligtvis älskade barnen detta. Alfred ville liksom aldrig gå därifrån och varenda gång det kom nya barn och upptäckte dammen försökte  han genast ta kontakt och få dom att leka med honom. De flesta hängde snabbt på men eftersom deras föräldrar tröttnade (vem gjorde inte det) gick de efter en stund. Han hann bekanta sig med en hel del nya ansikten där kan jag lova.  Vår dag på museét bestod alltså i stor del av att springa runt och jaga Edvard samt kolla på artificiella grodor……tja, ibland blir det väl inte riktigt som man tänkt sig!

Sen har vår stora kille blivit riktigt intresserad av bokstäver på sistone också. Kolla så snyggt han skriver – SJÄLV!!! inte dåligt va??!! Jag var bara tvungen att ta kort för att visa….

Efter en måndag på bibblan med nya skörder av böcker och dagens shopping på ICA där vi unnande oss var sin liten grej (mammas är nagellacket – och ja, det är GULT), gick vi ut på eftermiddagen och åkte lite pulka/bob. Även här fick vi lämna allt i sticket för att följa efter Edvard på hans strapatser, de kan bli ganska långa också så vi kom inte hem förrän klockan slog fyra. Nu hägrar så äntligen lugnet här hemma och vi är fortfarande inte klara med “Bron”. Men nu är det nära, bara två avsnitt kvar och det är så spännande, så spännande.

Glömde jag säga att jag läst Zlatans bok?! hur som, nu blir jag nog så illa tvungen att följa Milan när dom ska spela, så mycket gillade jag den!!!

Okej, som ni kanske förstår har det hänt lite grejer här på hemmafronten  – annars skulle jag ju aldrig vänta så länge med att uppdatera menar jag

Edvard, den lille stackaren, har varit febrig och jätte hängig hela veckan lång. Det började redan i måndags efter vårt obligatoriska biblioteksbesök, där vi även hann med att träffa farmor en stund. Efter hans lilla lunch-nap kände jag att han var kokhet och på den visan har det varit ända fram till torsdag då han äntligen började svalna av och visa mer av sina normala tendenser (såsom äta friskt och springa omkring och busa hela tiden). Det finns väl ändå inget så ynkligt som ett litet barn som inte kan prata ordentligt men som uppenbarligen inte mår bra och bara vill ligga eller sitta dagarna i ända. Det är så FEL om ni fattar. Är det något som Edvard inte vill – så är det ju att sitta still!

På torsdagen fick vi oväntat besök av farfar, som var mycket uppskattat, och efteråt gick vi över till våra grannar för att leka av oss lite. Trots att snön (faktiskt??!!) ligger kvar och trots att pulkabacken ligger precis utanför vår port har vi alltså inte kunnat utnyttja detta fenomen. Vi har gått någon enstaka promenad men Edvard har helt sonika fått sitta kvar i vagnen pga febern och (kors i taket) varit helt nöjd med det. Hur som, hos våra snälla grannar fick han äntligen utlopp för sin förnyade energi och det märktes hur glad han blev över att få gå iväg någonstans och inte bara sitta hemma och “uggla” hela tiden.

Idag har vi haft ett besök som varit otroligt efterlängtat. Äntligen kom så Lina, Eira och lilla Siri, skam den som ger sig! Vi har försökt träffas från och till hur många gånger som helst (känns det som i alla fall) och idag blev det äntligen av. En nackdel med att ha barn är, trots alla fördelar alltså, att om man inte har träffats på typ – hur länge som helst – så vill man ju så gärna PRATA och har man då fyra små barn som leker, hoppar, surrar och försöker fånga ens uppmärksamhet under tiden så…tja…det är inte så där lätt alltid att HINNA prata ordentligt då om ni förstår. Efteråt kommer man på, jamen vad sjutton, jag glömde ju fråga…..och vad var det nu hon sa, vad blev det av med det där nu då…Samtalet flyter på men eftersom man alltid måste lämna och gå ifrån och sen åter igen börja om på ny kula blir samtalet lite “hoppigt” och inte alltid kristallklart. Jag antar att vi helt enkelt måste börja träffas oftare så vi inte har så mycket att prata om…..!!!

Ikväll var vi över hos farmor på middag och imorgon har vi en “bio-date-middag” med några kompisar så då kommer farmor över (igen) för att passa. Farfar har också lovat ställa upp och passa killarna under en biokväll så jag antar att vi snart får boka in ett till besök -  och inte oss emot. Det är bara att tacka och ta emot.

Nu ska vi slappa lite här hemma i tv-soffan och kolla in de sista avsnitten av serien “Bron”. Whatta??!! hur har vi kunnat missa denna? Den är hur bra som helst ju OCH svensk (okej dansk också men ändå). Imponerande.

Wow!!! vilken show vi var på i fredags. “West side story” på Göteborgsoperan var otroligt bra och vi har gått och nynnat på sångerna hela helgen här….. Det är ingen nyhet direkt men jag blir ändå alltid lika imponerad. Jag menar, de ska spela teater, sjunga och dansa (i vissa fall var det mer akrobatik än dans) SAMTIDIGT och göra det trovärdigt. Fantastiskt helt enkelt och jag är sååå glad att vi gick. Alla vet väl som bekant vilken musikal-junkie jag är (försökte mig på en liten “pose” där men det är helt enkelt inte riktigt min grej).

Ni vet, det händer inget speciellt, men sen blir det plöstligt JUST DET – SNÖ!!! och allt det här tråkiga grå försvinner och det finns andra möjligheter att roa sig på. Som att åka bobb och pulka och som att bygga snögubbe och pölsa runt i snön allmänt. YES, äntligen tycker vi, men jag vet ju andra som tycker tvärtom.

Igår var vi ute hela dagen, med undantag för att gå in och äta mellan varven då förstås, och det kändes så himla härligt. Det var trots allt några centimeter som föll och folk blev som tokiga – passa på medan det varar typ – så vi var inte ensamma. Idag ser vi ut att få sol också, så det tackar vi för. Nu ska vi bara ”vakna till” och sen är det bara till att gå ut igen.

Inte att förglömma, tog en bild på Alfreds plats på förskolan där dom har fått hänga upp sina “självporträtt”.  Jag gillade Alfreds jätte mycket!

Edvard är mycket för att “kokaaaaaa” som han säger när han lagar mat. Det ska bjudas och drickas och ätas dagarna i ända. I sin iver att nå klättrar han mer än gärna till sina föräldrars förskräckelse. Det gäller att alltid ha ett öga på honom och ni vet väl hur lätt det är. Hans andra stora nöje är att köra bilar. Gärna polis och brandbilar och då hör man -  tuuuttaaaa-tuuuttaaaa-tuuuttaaaa…. Han kan sitta i en halvtimme och köra med sina bilar och vara hur nöjd som helst, speciellt om storebror sitter bredvid. Kurragömma är också skoj. Då räcker det faktiskt med att gömma ögonen så är man helt borta – visste ni det..??!! han brukar sticka in huvudet bakom en stol och hux flux så finns inte Edvard längre. Sen gillar han att läsa också (till sin mammas förtjusning). Sätter sig i den mysiga och pösiga saccosäcken ordentligt tillrätta för att ”läsa” – och han gör det gärna högt också.

Nu har killarna klätt ut sig till tomtenissar IGEN, för ungefär hundrande gången. Vi får väl se när vi väl kommer oss ut – det är inte alltid lätt att styra upp om man säger så.

Det här är det som hänt oss de senaste dagarna, summa sumarum ingenting speciellt….

I måndags var vi på biblioteket och lånade böcker, ljudböcker och en dvd film. På tisdagen storhandlade vi på ICA och idag har Alfred varit på dagis medan jag och Edvard promenerade ner till Bvc för att ta en vaccinations spruta. Härligt härligt! Han är verkligen stark lillkillen, det fick vi då bevis för. Bestämd som få, vilket han också hann förmedla till både läkaren och sköterskan. Nu är det i alla fall gjort – phu – och vi kan andas ut. Han gillade det förstås inte och protesterade högljutt men som tur är, har de en rolig liten rutchkana inne i väntrummet som han bara älskar, och så fort vi kom ut glömde han sprutan och slängde sig på den istället.

Det roliga och gulliga är att så fort jag tog av honom byxorna senare under dagen och han såg plåstret var det precis som om han “kom ihåg sig” och började gråta och peka på det. Under kvällen här tyckte jag att det kunde vara nog eftersom han inte kunde vara barbent utan att “bryta ihop” så vi drog av eländet och jag frågade honom om han ville gå och slänga det i soporna. Det ville han gärna, han nickade allvarligt och sprang bort till papperskorgen för att kasta ner det där. HUR GULLIGT ÄR INTE DET. Men det kommer mera….efteråt (några minuter) kommer han åter ihåg detta för då pekar han igen på låret (där han blev stucken) jämrar sig lite och sedan pekar han glatt bort mot papperskorgen och “låtsasslänger” plåstret igen. Det är precis som om han tror att plåstret är det som gjorde allt. Eller också kommer han bara ihåg och förknippar själva händelsen med plåstret. Vilket som, det är bara helt fantastiskt så sött och otroligt. vad mycket han förstår. Hur MEDVETEN han är numera. Inte så stort för planeten kanske, men stort för oss här hemma!!!

Vi har även upptäckt att till skillnad från sin storebror (som faktiskt alltid har skött sig relativt exemplariskt) är det nästan helt omöjligt (okej ärligt, det ÄR omöjligt) att borsta tänderna på Edvard. Vi har verkligen verkligen försökt allt. Nu blir det mest att han får vara med när vi gör det och har vi tur, lyckas vi sticka in borsten lite lätt och röra de små söta tänderna. Men det är också allt. Han är mest intresserad av att få dricka med muggen som Alfred gör efter det att han har  borstat sina tänder. Får Edvard inte muggen genast (gärna igår om det var möjligt) blir han ytterst besviken, ja rent av rasande. Därav minen. Till saken ska sägas att han ALLTID får, men det finns ändå en viss tidsgräns känner jag. Efter ett tag får han helt enkelt bäras ut ur toan (protesterande – självklart) för att försöka distraheras med något annat. Det går så där.

Jaha, det var såhär det var att ha en artonmånaders kille….tänk vad fort man glömmer….och tur är väl det. Helt oemotståndlig och omöjlig i samma lilla bedårande paket!!!